Inget rinner ut i sanden

Vad är meningen med livet, har du tänkt på det?

Eller är ditt liv fyllt med alldeles precis så mycket skit att du inte ens hinner fundera över vad du förväntas åstadkomma här i världen?
Nå, hur är det egentligen?

Det händer ibland att jag funderar, då är det på riktigt också.
Associerar hej vilt...

Du föds, så långt är vi överens?
Du kommer ut spritt språngande naken till en värld som under de första sekunderna känna alldeles svinkall.
Inte alls som de behagliga 37 graderna inne i din mamma eller så.
Utan helt och hållet svinkall.
Runt omkring dig står ett gäng doktorer och flinar åt den sjunde lyckade förlossningen idag.
Mamma och pappa turas om att hålla dig i famnen och förväntar sig att du ska sluta skrika om de pressar in en grej av gummi i munnen på dig.
idioter.

Första tiden är inte så jobbig, du får mat om du skriker, de byter blöja på dig så ofta de bara kan, sömn verkar vara det viktigaste som finns och emellanåt får du träffa resten av släkten som turas om att fälla klyschiga kommentarer om att du växer fort och antagligen blir en riktig tuffing.
På din tvåårsdag får du en radiostyrd bil som du kört sönder innan tårtan serveras.
Ett halvår senare kommer det en lillasyster, hon får all uppmärksamhet och du känner dig bortglömd jämt.
Hipp som happ ska ni börja på dagis, en helt ny värld...du förväntas skydda syrran mot de andra odågorna och kampen om att få sitta fram i bilen till och från förskolan börjar.
En av fröknarna på dagis luktar cigarettrök och har en skitful jacka.
De flesta kompisarna är helt okej, utom tjejen i stickad tröja för hon nyps och rivs på kinderna så fort ingen ser.
Jobbigt.
Åren går, likaså årstiderna.
Du lär dig åka skridskor, skidor och bygga smålego.
Sen kommer sista sommaren före skolan, du har liksom dina polare inga framtänder och lyckas alltid ha ett fräscht och blodigt skrubbsår på höger knäskål.
Skolan och första klass kör igång, alla ser likadana ut och började läsa och räkna i ett rasande tempo.
Vissa raster leks det pussleken och man byter flickvän en gång i veckan.
Lagom till tredje klass ärvde jag en turtles-jeansjacka, jag kände mig så sjukt cool i den att jag grät när mamma hängde undan den inför vintern.
I sexan hände det grejer, vi fick lov att gå till cafeterian på skolan och frossa i bakelser och godis under rasterna.
Tjejerna i klassen började se sig om efter äldre killar och allt kändes hopplösare än vanligt.
I åttonde klass anser tjejerna att man vuxit ikapp dem igen, då börjar de prata med en och allt är som vanligt.
(Kalla mig korkad, men jag förstod inte varför tjuvrökning och mopeder var bättre än fotboll)
På träslöjden bygger du en TV-möbel som du tar hem och visar pappa, han blir stolt och ler faderligt.
Nionde klass är något speciellt, äldst på skolan, en splitter ny moped och jag hade även jobb kvällstid så pass att jag hade en större summa pengar att spendera varje månad.
Nian går mot sitt slut och så börjar en ny period i livet, man räknas som lite mera vuxen, lite mera mogen och ska snart  börja gymnasiet.

Gymnasietiden drar igång, begreppet fyllefest får en ny innebörd och du häpnar över antalet lektioner du själv faktiskt skolkar...
Hemma skaffar föräldrarna bredband och du tycker att allt är riktigt riktigt bra för en enda gångs skull.
De äldre kompisarna tar studenten, skolan känns tom och trist, körlektionerna blir dyrare och sen tar du också studenten.
Fylla och fight, Östersund by night...Sen min vän, är du vuxen.

Jag blev vuxen nog att göra lumpen.
Men först körkortet och en riktigt varm sommar.
Sedan tio timmar buss till Boden och sen svettas i grönkläder.
Efter elva månaders slit muckar du med en förändrad verklighetsbild, lite lugnare sätter du dig nu till ro och söker jobb för att ta det lugnt ett tag.

Där befinner jag mig just precis nu, i lugnet.
Men vilket lugn då då?
Lugnet före stormen och pluggandet eller lugnet efter lumpen och stressen...

Om man pluggar blir det självklart till något välavlönat och meningsfullt, men vem vet vad som är attraktivt när jag läst klart?

Efter skolgång ska man finna sig ett jobb som man gillar och sedan en fräsch fru.
Skaffa några barn, försöka ge dem den uppväxt man själv saknade och vips är du femtio år gammal!
Femtio fyllda är man nog inte så stöddig längre, ungarna är framgångsrikare och IT-världen gav du upp under första pappa-året.
Sjuttio fyllda ska man ta ut pensionen, resor och billiga drinkar i tio år och sen blir du åttio.
När man är så gammal kan man lika gärna dö och sen är det som inget mer.

Någonstans där emellan ligger meningen med livet, den är sjukt svår att finna anser jag.
Hjälp tack..?