Inget rinner ut i sanden

På mitt jobb har vi en tid nu ägt en ny och fräsch dator, till den datorn har vi också internet, en skrivare och andra finesser.
På den här datorn är det tänkt att man skall arbeta och sköta massor av sysslor som hör arbetet och förskolan till.
Man kan t.ex. använda word-dokument, det har våran IT-tekniker berättat för mig.
Vidare har han hållit ett föredrag om hur viktigt det är att vi tömmer papperskorgen på skrivbordet och så vidare.
Allt sånt man lär sig i sjuårsåldern innan man tar sig för med att cykla utan stödhjul och andra svåra saker.

Under min tid på den här arbetsplatsen har jag haft min beskärda del samtal med denna underbare man, vi har diskuterat huruvida Widows XP är bra eller inte i jämförelse med vista, han har berättat för mig om säkerhet på internet och en gång bad han tillochmed om en kopp kaffe.
Det fick han.

Saken är den att jag nog aldrig känt just den här hatkärleken till en annan människa förr i mitt liv, jag förundras över hur det nu faktiskt känns inom mig när han dyker upp hos oss med sin fina jacka och mysiga uppsyn.
Ännu bättre är det att när han talar så prutar han med läpparna, och när han andas ut gör han det med munnen vidöppen.
Allt sånt som irriterar alla andra, men inte mig inte.
Jag är en sån förstående och sansad person, jag gillar när folk gör sådant.

En gång i våras kom han till oss och skulle hjälpa oss att att koppla in internet till vår nya fina glänsande plastiga svarta och älskade dator.
Han kom, han kliade sig i huvudet, pillade lite på baksidan av burken och mätte en sladd mot en annan.
Sen stegade han upp på den andra avdelningen som ligger i en annan byggnad 40 meter bort.
Enligt rätt säkra vittnen ska han där ha flåsat och svettats i en inte allt för sexig arbetsställing ett 20-tal minuter innan han lyckats montera upp en fördelardosa och en antenn med sladd på väggen.
Snyggt jobbat.

Med denna sladd och dosa hade denne finurlige man tänkt snika internet från den andra avdelningens häpnadsväckande enorma bandbredd på 0.25 Mbit, fördela om det ut i antennen på ca tre centimeter, sända det genom fyra väggar och ett träd 40 meter ner till våran byggnad, in genom ett fönster till en mottagare i samma storlek som en ask palle kuling.
Han hade tänkt till med andra ord.

Sen kom han ner till mig igen och såg nöjd ut, han hade räddat dagen.
Faktiskt så fungerade det.
Hjälpligt.

Våren gick och det blev sommar.
På sommaren brukar många växter och buskar växa en del, det händer även att träden får löv.
Så funkar det även på mitt jobb.
Träden fick löv.
Så även trädet vilket han ledde trådlöst internet igenom

Då slutade vårt internet fungera.
Jag ringer IT-killen och förklarar vår situation.
Han säger att man kan stänga av modemet och vänta 15 sekunder så ska det ordna sig.
Jag låtsas göra det och väntar i 15 sekunder medan han flåsar i mitt öra.
Sexigt.
Jag säger att nu är det gjort men det händer inget.
Han påstår då att han ska fixa det därifrån han är och ska då ta över vår dator från sin dator med lite hokus pokus.
Vi säger hej då och jag slår mig ner framför datorn i hopp om att lära mig något nytt.
Muspekaren börjar röra sig ner till högra hörnet, den klickar på anslutningsikonen och en ruta kommer upp.
Sen ringer telefonen, det är IT-killen.
Han säger att vi inte har någon uppkoppling.
Jag mimar ord som jag inte törs skriva här och säger.
Nämen, det var ju konstigt ?!
Ett par timmar senare kommer han - denne underbare man - och kikar på datorn, han har en större antenn med sig till oss.
Sanningen att säga är den lika stor som den andra med nyare och snyggare.
Den installerar han och för att vara på den säkra sidan med uppkopplingen så tejpar han den mot rutan, då förstärks ju signalen säger han.
"Jaha, vad bra" säger jag leende och låtsas vara dum i huvudet.
Tro det eller ej, internet fungerar och vi behöver bara vänta i tio minuter istället för elva på att en tvåminutersvideo med radiostyrda bilar ska buffra klart på Youtube.

På det viset har vi nu levt under sommaren och hösten.
Men så hände det sig att vi skulle få ännu en ny dator, denna gång en bärbar sådan lite mer till oss i personalen och så.
Vi hade väl inte tänkt så mycket på det men idag kom den i alla fall.
Med datorn kom även IT-killen och hans kvinnlige medhjälpare.
Datorn i fråga är ingen höjdare alls, men det låtsades jag inte om.
Det är alltid roligt att se hur denne man för sig bland teknikaliteter.
Han packar upp den ur kartongen med den största försiktighet jag sett.
Över min axel hänger hans kvinnliga medhjälpare och kontrollerar att allt går rätt till.
Datorn placeras på skrivbordet, sladdarna åker in i kontakterna och ska slutligen pluggas in i väggen.
Det finns dock inget uttag ledigt så IT-teknikern ser på mig och säger just detta.
Det finns inget uttag ledigt
Jag ser paniken i hans ögon och tröstar honom med att det nog löser sig, "vi rycker ur något annat då".
Jag kollar på kontakterna och konstaterar att vi åtminstonde kan frigöra en för stunden.
Högtalarna till den andra datorn går nämligen via eluttaget.
Jag säger detta och fingrar förstrött på sladden.
IT-killen säger att så är det inte alls, de går på USB-porten bak på burken.
Nej säger jag.
Jo säger han.
Så stod vi där, ready to fight.

IT-killen viker sig och böjer sig ner under datorbordet, han finner en mycket obekväm arbetsställning och börjar dra i sladdarna.
Sen kommer han fram igen; vi kan dra ut högtalarna, de behövs ju inte just nu och så sitter de i vägguttaget.
Jaha sa jag och kvävde ett skratt som inte var av denna värld.

Strömmen stoppas i och datorn går igång.
Killen sitter där och ser högtidlig ut, nästan lite som en hemlig agent som fått tag i datorn med alla kärnvapenkoderna i hela USA, lite på det viset känner han sig nog också, mysfarbrorn.
Han flinar självbelåtet, medhjälparen plockar fram ett USB-minne ur fickan och killen pluggar i det.
En laddstapel börjar ladda och vips står det välkommen.
Killen ser hemlig ut och säger att vi nu kan börja använda den, men att han först vill visa oss hur den fungerar.
Han låter mig logga in på den med mitt lösenord, sen vänder han sig mot medhjälparen och nickar.
Allt känns nästan som en inövad procedur och jag känner att jag vill skratta åt dem lite mer för varje sekund som går.
Men jag håller mig.

IT-killen visar mig sedan hur man öppnar ett dokument med open-office, en förenklad version av allt som återfinns i officepaketet.
Sen kör han igång virusprogrammet och visar hur man gör, jag ser att just samma virusprogram hade vi på vår första dator under 90-talet.
Det sista han visar är hur man kontrollerar mängden tillgängligt utrymme på hårddisken
Sedan säger han att han och medhjälparen måste åka och att det bara är att ringa om vi behöver hjälp.

Jag försäkrar mig om att de satt sig i bilen och åkt innan jag ens vågar flina åt händelserna, de är ju bara för sköna dessa människor.
Denne man tror att alla som inte läst "datorkunskap för medelålders fossiler" inte kan ett smack om datorer, att jag som fortfarande är ung inte vet något som är värt att veta och att han kan lära mig lite tips och trix på vägen.
Pyttsan.
De förgyllde i alla fall min eftermiddag.

---