Inget rinner ut i sanden

Ungdomar nu för tiden är en sorts människor jag tyvärr har svårt för, attityden till äldre har under åren spetsats till och all respekt verkar som bortblåst.
Ett exempel kan vara ett kort kapitel från min egen barndom.
(HAHA, jag är 21 år och snackar om barndomen som att jag vore 100 år gammal)
I alla fall åkte jag från till och från skolan med skolskjuts/taxi då mitt hem ligger ca. tre kilometer från skolan och då jag tillhör den generation människor som inte "gick fem mil till och från skolan oavsett väder" som alla mor- och farföräldrar tycks ha gjort.
Sagt och gjort, varje morgon klädde jag på mig dagens mjukisar med tillhörande tröja, drog på mig sockarna och stegade ner till köket för frukost.
Drog sedan på mig jackan och väskan på väg ner mot postlådan vid stora vägen, där plockade en taxibil upp mig och vi kunde påbörja färden till skolan.
I flera år var jag yngst i bilen.
Jag var heller inte speciellt stöddig av mig utan om de äldre hälsade kunde man ibland klämma fram ett pip till svar, annars satt man mest där och försökte se väldigt väldigt upptagen med att stirra ut i skogen vid sidan av vägen.
Ibland fick man ett tuggummi av den snygga tjejen som alltid satt fram, då var man noga med att säga tack och lika noga med att stoppa det i papperskorgen när man kom till skolan, det var ju så förbjudet sånt där...
Åren gick och jag växte mig större och starkare, mina syskon började åka med i samma bil som mig till skolan och allt kändes mer gemytligt.
De andra små också åkte med i bilen på morgonen vågade såklart inte prata med mig heller då jag nog sågs stor och tuff... allt var som det borde i naturens och livets kretslopp.

Den här respekten gentemot äldre hoppas jag många i min ålder känner igen sig i, annars är det mig det är fel på.
Man säger inte vad som helst till vem som helst, man bör inte kalla mannen i kassan på ICA för gubbjävel och framför allt är man inte tuffare än vad man ser ut att vara.

I Mörsil, i min del av världen fanns den här balansen och respekten kvar till för kanske två år sedan.
Sedan dess har varenda ungdom attitydsproblem och/eller tendenser till måttligt störande beteende.
Många av dessa är inte ens 13 år gamla, den åldern som sägs vara vägskälet för många.
Antingen skärper man till sig och går genom den här perioden obemärkt eller så utvecklas man till den där sortens männiksor som blir kallad fjortis.

Jag ser många av dessa barn när de väntar på bussen hem från skolan, busshållplatsen ligger mitt emot mitt jobb.
Det är här de samlas, sköningarna med kepsen på sned, stjärnorna med skateboard och lite för få tricks i sin repertoar, brudarna som snott mammas smink dagen till ära och ibland en stackars stackars tant som står lite på sidan av och ser sådär livrädd ut som jag nog gjorde i taxin i sexårsåldern.
Sysselsättningen brukar mest ligga i att kasta sten eller tomglas på järnvägsspåret så det smäller skithögt.
Jävla ungar.

Något jag lagt märke till är hur de uppför sig i grupp dessa tuffingar.
De liksom hetsar varandra att göra saker de nog inte törs annars.
Sedan om någon säger åt dem svarar de alla i kör och förvarar den finnige lille skiten som nyss ställde till med oreda.
Fenomenet som stör mig mest rör ett par utvalda pojkar med crossar och mopeder.
Vissa av dem kör lagligt och är sådär härligt skenheliga att man inte kan sätta dit dem...ännu.
Men det finns också två eller tre exemplar som kör med ruggigt mycket trimdelar och ofta på bakhjulen i en avsevärt mycket högre hastighet än tillåtet.
Min bror har gemensamma vänner som några av dessa och hade hört dem säga;
"Jonas på dagis och hans jävla mamma"
Detta visar på att de i alla fall uppfattat något slags motstånd till deras körning.
Han som myntade detta är den värsta av dem, han vet hur allt ligger till men sträcker sig ändå så långt att han mer än gärna hälsar på mig, ofta med ell självbelåtet flin.
Kör han förbi mig med sin cross frikopplar han och varvar ett par gånger innan han försvinner bort på bakhjulet.

Igår kväll var jag och in bror på väg på gymet, i en korsning i Mörsil möter vi två av dessa herrar.
Ingen kör med belysning och de måste sett mig komma då de formligen kryper över vägen jag ska in på med sina hojar.
Jag låtsas inte se dem utan blinkar och svänger in onödigt nära den bakre av dem för att sedan varva bilen något extremt, en markering från min sida.
Då blev det fart på dem och de kör till nästa korsning.
Jag ställer bilen och ska kliva ur.
Då kommer de tillbaka och kör ett par varv medan de varvar (antagligen för att ge igen) för att sedan försvinna.
Jag kanske inte uppträdde på bästa sätt men man lessnar till slut.
Suck.

Det förekommer ibland att de yngre får tag i alkohol och då sätter de sig någonstans på byn och hoppas bli fulla på den där ensamma starkölen.
Alla tio av dem...
Det diskutaras efteråt på möten och bland föräldrar att de inte vågar gå på byn när det är sent och absolut inte om de ska träffa något "påverkat ungdomsgäng".

De föräldrar och vuxna som bemöter dessa problem på det här sättet är de som är mest skyldiga till barnens attityd.
Det är väl klart att ett barn som visar på ett sådant beteende kan vara skrämmande, men det ska inte förekomma igen.
Om ungen i fråga vinner konflikten på sådana grunder kommer givetvis uppträda på samma sätt igen och igen och igen.
Till slut har vi fått barn som inte tar ett nej och som vid minsta motgång vänder taggarna utåt och är redo för i värsta fall att använda våld.
Om alla mammor och pappor tog sitt ansvar i fostrandet skulle det bli bra det här.
Det räcker att ett enda barn lär sig att få som han/hon vill, då får de snabbt med sig de andra och allt är i grund och botten ogjort.
Skärpning.