Inget rinner ut i sanden

Har precis avslutat den första långfilmen jag sett för i år, som det verkar nu tänker jag inte se någon fler...jag är nöjd som det är.

Om inte alla filmer i fortsättningen är lika bra som den här blir jag besviken...

The Curious case of Benjamin Button heter den och utspelar sig under mittan av 1900-talet.
Filmen handlar om denne Benjamin som föds en natt som alla andra, problemet är bara att han föds som gamling och ser ut ungefär som ett russin där han ligger och skriker i sin vagga.
Han överges i avsky av sina föräldrar och hamnar hos en snäll dam som driver ett äldreboende i New Orleans i depressionens USA.
Benjamin växer upp...som gamling.
Varje minut av filmen får vi följa hans underliga liv från att vara gammal till att bli ung, helt bakvänt helt enkelt.
En sån briljant film har jag aldrig sett, hoppas det kommer flera av samma kaliber.

Brad Pitt gestaltar denne finurlige lille man på ett mästerligt sätt, själva storyn och djupet på filmen påminner lite om forrest Gump för er som har lite koll på bra filmer.

 
Filmen är verkligen något ni bör se, gör det och kommentera sedan vad ni tyckte om den.

---

Om två dagar börjar vardagen igen, en vardag jag ser komma men inte riktigt vill kännas vid.
Före jul kändes det rätt bra med jobb och allt, nu vet jag inte längre.
Jag vet att jag ahr jobb till sista januari, men inget mera.
Som det hela känns för tillfället kvittar det för mig huruvida jag blir arbetslös eller fortsätter som barnskötare.

Kanske är det någon slags biologisk klocka som säger åt mig att ta tag i mig själv och göra något vettigt av mitt liv.
Kanske är det ett slags inbyggt fel i mig, att jag aldrig ska vara nöjd med någonting alls i hela världen, utan bara sträva mot ljuset hela tiden.
Eller kanske är det så att jag helt enkelt är less och behöver någon annan slags stimulans i min för övrigt inte så pjåkiga vardag.

Förhoppningsvis är det altenativ nummer ett som styr mest över mina känslor just nu, annars är jag ju korkad (!!!)

Om det nu skulle bli aå att man söker sig mot skolan igen då, vad ska man göra med sig själv?
Från att bo hemma och ha det alldeles för bra till att leva på lånade pengar som räcker till existensminimum och sedan leva så i två-tre år, det är ju sjukt att ens tänka sig.
Men så är det här i världen om man ska ta sig någonstans.
Man måste göra uppoffringar innan man kan sätta sig till ro.

Jag vill ut och resa också, då menar jag inte till Cypern på charter eller sånt skit alla andra sysslar med, det har jag fått nog av.
Skulle vilja ge mig av på obestämd tid och testa gränserna lite.
Tyvärr är världen kinkig på visum, man vet aldrig vilka sjukdomar man kan få och vem i hela världen vill resa med mig...haha, nä jag får nog vänta ett litet tag innan jag bestämmer mig för något sådant :-)


Samtidigt som man står i den här livskrisen eller i-landsproblem eller vad det är så bombar Israel sönder Gaza...vart är världen på väg?
Vad finns det ens att bråka om?
Idioter.