Inget rinner ut i sanden

Har tillbringat dagen på min fluorocerande springare...skotern alltså.

Klev upp i morse och kände mig onaturligt spänstig och pigg, sprang i otroligt hög hastighet ner till OK och handpumpade mina två 100-liters fat fulla med bensin.
Sket i att betala då jag anser att bensinen är för dyr.
Slänger upp faten på ryggen och pulsar hemåt i djupsnön, mest för tränings skull ålar jag sista biten och blir på så sätt ruskigt kall om bröstkorgen.

Väl hemma har min ena lunga lagt av till följd av kylan så jag får andas dubbelt så fort och mycket med den andra, det gör inget.
Packade väskan full med starksprit och solrosfrön ifall vi blir hungriga under dagen.

Fyller upp min skoter med bensin, allt  fick inte plats i tanken så ja hällde lite i ryggsäcken och i stövlarna också.
Full gas upp genom skogen och rakt in i en älg, snabbt som attan styckar jag den med min körafast-yxa och hänger upp köttet i en gran så det får frystorka.

Väl upp vid kraftledningen är jag uppe i strax över 400 km/h och ser Rasmus försvinna som ett sträck när jag börjar bromsa in, ungefär i Mattmar stannar skotern och jag ser att jag kört lite för långt.
Kör tillbaka på lite mer än trettio sekunder och vi följs åt ner till Mörsil där Johan och Jonathan håller på att installera raketmotorer på båda deras skotrar.
Efter tio minuter har jag förfrusit andra lungan och får liksom klara mig på den luft jag fått i mig hittills idag.

Skruvandet fortsätter ännu ett tag och vi ger oss slutligen av mot horisonten på extremt farliga äventyr.
Grabbarna testkör sina raketmotorer och vi ser dem lyfta och rolla några gånger innan vi träffar dem uppe på OK igen.
Tankade och klara kan vi nu åka.

Rakt upp i skogen och sedan vänster, tio minuter full gas och sen höger.
Framme!

Kör i backarna och hoppar och har oss, likt små barn plöjer vi genom skaren och allt är så gosigt.
Johan hoppar längst och landar på mig, kändes lite när vi drog loss hans vänsterskida ur min mjälte men det gick över när han så förlåt.

Fram och tillbaka kör vi som galningar tills solen börjar gå ner, då beslutar vi oss för att bara köra åt ett håll hela tiden.
Kommer fram till min stuga vid de uråldriga bergens berg och de uråldriga flodernas flod.
Där sitter Skorpan Lejonhjärta och visslar på gamla schlagerlåtar.
Vi rundar honom och kör över ån, fruset vatten är lättare att köra på än man tror.

Stugan står där dyster och ensammen, jag lättar upp stämningen med ett skämt och allt blir fint och vackert igen.
Strax därefter bryter jag av nyckeln...vi får fika upp spriten och fröna utomhus istället.

Mätta i magarna drar vi slutligen och för sista gången idag igång skotrarna.
Då säger Jonathans skoter ifrån och vill inte vara med.
Han får truga lite och sen går allt bra.
Oj så det går mellan buskar och snår, sen var vi hemma.


Precis som vilken dag som helst, tack för sällskapet grabbar!