Inget rinner ut i sanden

Nu är jag sådär uttråkad och less på precis allt som finns i hela världen, snön faller ute och mörkret liksom tränger sig på allt för tidigt på eftermiddagen.
Känslan man får är total uppgivenhet och då inte ens en tablettask "Pim Pim" skulle kunna få mig på bättre humör ska jag då försöka skriva av mig ilskan här på bloggen istället.
Vi får se hur det går...

Jag har som vanligt funderat idag, tänkt på i stort sett allt som finns att tänka på, när jag tänkt klart blev jag irriterad, mest för att det snöade så jag blev blöt precis överallt, men också för att ibland kommer man fram till saker man helst skulle låtit bli att rota runt i...
Skit också, för sent.

Jag lyssnar en del på Lars Winnerbäck i dessa mörka tider, den mannen får mig knappast på bättre humör heller.
Men kanske man kan räkna honom som en liten power-up i all denna misär.
Lasse kan på ett skarpsynt sätt ofta skildra världen så som inte många andra kan.
Idag har vi (jag och herr Winnerbäck) skildrat fenomenet sverige, vi slutade ganska precis innan vi blev förbannade.

Följande textrader fick mig att fundera.


" Jag säger vad jag vill, skit samma om nån skräms
Om det blir pinsamt för en del, så är det ändå dom som skäms
Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp
Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp
Och jag vill hellre bli en sån, så har jag lärt mig det igen
För det finns nåt bra och stort i alla om och alla men "

...

Låten kanske inte förmedlar direkt glädje men innebörden ger ett visst vink om att man inte ska lyssna på andras kränkningar och skit.
Jag säger vad jag vill och de som tar illa upp har säkert gjort sig förtjänta av det.
Så är det, så blir det och så har det alltid varit.
Skönt, så hade vi det ur världen.

---

Fan vad jag är trött på allt.
Dessa "lagom-människor" som alltid påpekar det uppenbara i alla situationer är en klass för sig.
Att irritera sig på såna är säkert också något i en klass för sig, men ni känner ju mig...;)

Blunda och tänk dig detta...eller alternativt att någon läser för dig, jag tillhör i alla fall den procenten av världens befolkning som har svårt att läsa med stängda ögon.

Hackås Tacos, då kör vi.

Du står på busshållplatsen, det är kallt och blåsigt, snön öser ner och du inser att bussen kommer bli sjukt försenad idag också.
Du har blöta strumpor i dina tygskor, inte fan åker man till stan i stövlar heller...!
Klockan är lika mycket som sist du kollade och du är redan trött på musiken i MP3'n.
Drömmande lägger du blicken i horisonten och drömmer dig bort mot en skrupelfri vardag...
Då kommer han där borta, medelsvensken.
Han går mot dig, nickar som hälsning och ställer sig bredvid dig då ungdomarna med sneda kepsar potentiellt räknas som knivmördare och sånt.
Han har på sig sin dunjacka från HM, svart naturligtvis, han vill ju inte sticka ut i mängden. Såklart.
Han har även den svarta toppluvan på sig så han inte ska behöva vara blöt i håret på bussen, sånt är ganska jobbigt för en som ska jobba på kontor hela dagen.
Noterar att människan i fråga också bär ryggsäck, där har han tänkt till minsann, den är ju både praktisk, fräsig och har extra fack för mobilen på en av remmarna...nice.
Säkert har han använt avbärarbältet på den kanske 150 meter långa promenaden till bussen, man pendlar mycket bättre med armarna i gång om väskan inte hänger löst på ryggen.
Gymnastikskorna är liksom igår knytna med stora prydliga rosetter och jeansen vilar sådär pösigt över skorna som bara jeans från en medelålders man kan vila på skorna.
Han står där helt spikrak i ryggen och läser busstidstabellen och alldeles lagom irriterande nynnar han också på en för stunden alldeles lagom sönderspelad låt från ett 25 år gammalt countryband.
Det snöar fortfarande flingor sora som CD-skivor och du kollar på klockan för tjugoandra gången den här minuten.
Bussjävel tänker du och sveper med blicken åt hållet bussen borde kommit ifrån tio minuter tidigare.
...sedan tillbaka på lagom-snubben.
Han tittar på dig menande och öppnar munnen för att säga något.
Du hör inte vad den underbara mannen säger utan tvingas dra ut hörlurarna ur öronen.
Han tar sats igen och hasplar ur sig "Hej-jag-känner-mig-nervös-och-borde-väl-egentligen-inte-prata-med-dig-men-jag-gör-det-ändå-repliken."
Vilket väder va?
Du suckar ohörbart med munnen stängd, tänker; "har du dödslängtan?"
Svarar honom med ett "gåochdö-Mmm" samtidigt som du ser bussen komma...för sent...idag också.

Skitsverige.
Varför gör de såhär, bryter isen med den mest onödiga och dumma kommentarerna som finns.
Det är ju fullständigt sjukt.
Jag ser att det snöar, jag skiter i om en annan människa finner detta störande.
Om ni någonsin sagt något liknande förbjuder jag er från att fortsätta läsa på min blogg.
Ni får leta efter något annat att fylla era liv med.

Eller så är det bara jag.
Bara jag som alltid har skitdagar.
Bara jag som retar mig på liknande saker.
Bara jag.

En programide vore ju att sätta en klämcheck jävel på att sammanfatta dagens olika spekulativa händelser varje kväll i TV4..
"Hej och välkommen till Skitsverige, Jag heter Peter Jihde, i kvällens program.. bla bla bla"

(?)

Eller så hade jag bara en riktigt skitdag idag.
Men sånt händer...

---

...har verkligen börjat sköta sitt jobb nuförtiden.
Snön vräker ner och jag hittar knappt igen bilen på mornarna när jobbet kallar mig ur sängen.
Idag snöade det hela dagen i Mörsil, den ligger nog kvar denna gång, minusgraderna står och trängs med varandra på termometern.
Jag som ändå är förhållandevis van vid snön och har rattat runt i detta spektakel i cirkus tre år nu, tycker det är lugnt med lite snöfall och blåst.
Bara det håller sig kring en normal nivå...
Detta kan vara på grund av min norrländska härstamning, "vi älskar ju snön"
I södra Sverige (läs Stockholm) kom det under söndagen ungefär 13 centimeter nysnö under hela dagen, vi ponerar att det hela tiden smälte undan så den snö som faktiskt stannade kvar på marken kanske höll det enorma djupet på sju-åtta centimeter.
MedelSvensson kör ju en Volvo V70 från 2002, silverfärgad och med alla extra finesser som finns.
Jag har läst att dessa bilar kan utrustas med vinterdäck om man så behagar och vill, faktum är att i Sverige är det lag på vinterdäck efter den första december, allt för att inte någon av dessa dumskallar ska missa att vintern kommit och köra ihjäl sig på väg till McDonald´s.

De sju centimetrarna snö som låg kvar i södra Sverige under helgen var tydligen för mycket snö, trots en omfattande insats av snöröjning körde folk av vägarna kors och tvärs.
Detta är knepigt då de flesta vägarna i den delen av landet är spikraka och två-tre körfält breda.
Tidningarna skrev om SNÖKAOSET och SMHI uppmanade alla som verkligen inte behövde köra bil gärna fick stanna hemma.
Vad är problemet med dagens bilister?
Halkbanan under körkortsutbildningen har ju en avsikt...
Suck, dagens I-landsproblem..."jävlar det är för halkigt för att köra bil"

Veckan har varit okej, varken mer eller mindre.
Jobbet likaså.
Funderar starkt på en förändring, jag måste snart komma igång med mtt liv.
Fan, 21 år gammal och bor fortfarade hemma hos mamma och pappa.
Mina två yngre syskon flyttar snart till sin lägenhet, då är jag tragisk om jag inte sticker snart jag med.
Plugga vore ju optimalt då jag inte tänker tillbringa resten av livet på en förskola i Jämtland.
Men vad ska man bli då?
Vad ska du bli när du blir stor?
Jag är stor nu, men har inte den blekaste om någonting.
Ekonomiskt oberoende innan 40-årskrisen slår till kunde vara ett mål anser jag, säker inkomst bör då bli prioritet ett på "att fixa-listan".
Nu ska jag bara fixa en högskoleutbildning för 300 000 kr under de nästkommande sex åren av mitt liv så ska ni nog se att det ordnar sig.
Fan vad bra.

Nä, men seriöst..vad ska man göra med livet?

---

Har kollat på en krigsinspirerad serie i sju delar från det stora landet i väst under en tid nu, Generation Kill heter den och avhandlar Irakkriget under år 2003.
Den är inte vinklad så att amerikanarna är störst och värst utan framställer det verkligen som det krig det var.
Inbördes hat, ont om mat och en och annat ordervägran i hopp om en bättre morgondag.
Se den.
Kika då också på Alexander Skarsgårds skådespelarinsats som Sergeant Brad Colbert, han är sjukt bra den mannen.
Jag personifierar mig med honom och hans uppenbarelse i de olika avsnitten.
Fan vad coola vi är jag och han.

---

Packade upp min sportväska i förrgår efter jag kommit hem från gymet, mamma kom in i tvättstugan när jag höll på att göra mig av med svettiga kallingar å strumpor.
Hon frågade mig varför jag inte skulle tvätta handduken jag haft.
Jag sade att jag kunde ha den igen om jag bara hängde upp den på tork ett tag.
Men hon tog i alla fall min handduk och stoppade in den i tvättmaskinen, jag gick in på mitt rum och grät mig till sömns...

Varför måste man tvätta handdukar, efter jag har duschat borde väl jag vara det renaste som finns på stället?
Så varje gång jag duschar och sedan använder samma handduk borde den bli lite renare varje gång?
Eller hur?

Lade fram detta för min mamma, hon höll givetvis inte med..den jäveln.
Inte för att hon hade några vettiga belägg för att handduken skulle tvättas utan för att hon är mamma och automatiskt måste säga emot allt logiskt man säger.
Hon försökte bland annat med att säga att det fastnar hudavlagringar när man gnider handduken mot sig, vadå gnider?
Jag duttar och baddar mig med handduken, inte fan står jag och gnider mig med den.(!!!)

Mammor...

När jag var liten så drömde jag alltid om en blå personlig handduk med monogram på i fantastisk mjuk frotté som jag kunde snabbt, effektivt, bekvämt och ekonomiskt ta bort väta från min våta lekamen med.
Tyvärr så stannade detta vid en dröm.... när jag gick till stranden fick jag istället ta med mig en limegrön fejkfrotté från mallorca som hade en stor båt som motiv.
Den var så hård att man fick lägga den i blöt en vecka i förväg för att liksom mjuka upp den.
När man sen torkade sig med den fick man ändå rivsår över hela kroppen och önskade man hade lite sandpapper att gnugga sig med istället.

Klev upp i morse och allt var som vanligt, tryckte på datorn och klickade mig in på ÖP's hemsida.
Sedan dess blev min dag som stillastående.
Tre unga omkom tragiskt i en bilolycka inte alls långt från mitt hem inatt.

Jag är lite lättad över att det inte var någon utav mina närmaste som var med i kraschen, men vet samtidigt att det var någon annans bästa kompis, syster, bror, dotter eller son som inte längre finns kvar hos oss.
Det är så orättvist alltihopa.

Jag känner mig helt maktlös där jag sitter...Man vill ju kunna hjälpa till med något.
Tänder ett ljus och skänker de drabbade mina tankar ikväll.

Ungdomar nu för tiden är en sorts människor jag tyvärr har svårt för, attityden till äldre har under åren spetsats till och all respekt verkar som bortblåst.
Ett exempel kan vara ett kort kapitel från min egen barndom.
(HAHA, jag är 21 år och snackar om barndomen som att jag vore 100 år gammal)
I alla fall åkte jag från till och från skolan med skolskjuts/taxi då mitt hem ligger ca. tre kilometer från skolan och då jag tillhör den generation människor som inte "gick fem mil till och från skolan oavsett väder" som alla mor- och farföräldrar tycks ha gjort.
Sagt och gjort, varje morgon klädde jag på mig dagens mjukisar med tillhörande tröja, drog på mig sockarna och stegade ner till köket för frukost.
Drog sedan på mig jackan och väskan på väg ner mot postlådan vid stora vägen, där plockade en taxibil upp mig och vi kunde påbörja färden till skolan.
I flera år var jag yngst i bilen.
Jag var heller inte speciellt stöddig av mig utan om de äldre hälsade kunde man ibland klämma fram ett pip till svar, annars satt man mest där och försökte se väldigt väldigt upptagen med att stirra ut i skogen vid sidan av vägen.
Ibland fick man ett tuggummi av den snygga tjejen som alltid satt fram, då var man noga med att säga tack och lika noga med att stoppa det i papperskorgen när man kom till skolan, det var ju så förbjudet sånt där...
Åren gick och jag växte mig större och starkare, mina syskon började åka med i samma bil som mig till skolan och allt kändes mer gemytligt.
De andra små också åkte med i bilen på morgonen vågade såklart inte prata med mig heller då jag nog sågs stor och tuff... allt var som det borde i naturens och livets kretslopp.

Den här respekten gentemot äldre hoppas jag många i min ålder känner igen sig i, annars är det mig det är fel på.
Man säger inte vad som helst till vem som helst, man bör inte kalla mannen i kassan på ICA för gubbjävel och framför allt är man inte tuffare än vad man ser ut att vara.

I Mörsil, i min del av världen fanns den här balansen och respekten kvar till för kanske två år sedan.
Sedan dess har varenda ungdom attitydsproblem och/eller tendenser till måttligt störande beteende.
Många av dessa är inte ens 13 år gamla, den åldern som sägs vara vägskälet för många.
Antingen skärper man till sig och går genom den här perioden obemärkt eller så utvecklas man till den där sortens männiksor som blir kallad fjortis.

Jag ser många av dessa barn när de väntar på bussen hem från skolan, busshållplatsen ligger mitt emot mitt jobb.
Det är här de samlas, sköningarna med kepsen på sned, stjärnorna med skateboard och lite för få tricks i sin repertoar, brudarna som snott mammas smink dagen till ära och ibland en stackars stackars tant som står lite på sidan av och ser sådär livrädd ut som jag nog gjorde i taxin i sexårsåldern.
Sysselsättningen brukar mest ligga i att kasta sten eller tomglas på järnvägsspåret så det smäller skithögt.
Jävla ungar.

Något jag lagt märke till är hur de uppför sig i grupp dessa tuffingar.
De liksom hetsar varandra att göra saker de nog inte törs annars.
Sedan om någon säger åt dem svarar de alla i kör och förvarar den finnige lille skiten som nyss ställde till med oreda.
Fenomenet som stör mig mest rör ett par utvalda pojkar med crossar och mopeder.
Vissa av dem kör lagligt och är sådär härligt skenheliga att man inte kan sätta dit dem...ännu.
Men det finns också två eller tre exemplar som kör med ruggigt mycket trimdelar och ofta på bakhjulen i en avsevärt mycket högre hastighet än tillåtet.
Min bror har gemensamma vänner som några av dessa och hade hört dem säga;
"Jonas på dagis och hans jävla mamma"
Detta visar på att de i alla fall uppfattat något slags motstånd till deras körning.
Han som myntade detta är den värsta av dem, han vet hur allt ligger till men sträcker sig ändå så långt att han mer än gärna hälsar på mig, ofta med ell självbelåtet flin.
Kör han förbi mig med sin cross frikopplar han och varvar ett par gånger innan han försvinner bort på bakhjulet.

Igår kväll var jag och in bror på väg på gymet, i en korsning i Mörsil möter vi två av dessa herrar.
Ingen kör med belysning och de måste sett mig komma då de formligen kryper över vägen jag ska in på med sina hojar.
Jag låtsas inte se dem utan blinkar och svänger in onödigt nära den bakre av dem för att sedan varva bilen något extremt, en markering från min sida.
Då blev det fart på dem och de kör till nästa korsning.
Jag ställer bilen och ska kliva ur.
Då kommer de tillbaka och kör ett par varv medan de varvar (antagligen för att ge igen) för att sedan försvinna.
Jag kanske inte uppträdde på bästa sätt men man lessnar till slut.
Suck.

Det förekommer ibland att de yngre får tag i alkohol och då sätter de sig någonstans på byn och hoppas bli fulla på den där ensamma starkölen.
Alla tio av dem...
Det diskutaras efteråt på möten och bland föräldrar att de inte vågar gå på byn när det är sent och absolut inte om de ska träffa något "påverkat ungdomsgäng".

De föräldrar och vuxna som bemöter dessa problem på det här sättet är de som är mest skyldiga till barnens attityd.
Det är väl klart att ett barn som visar på ett sådant beteende kan vara skrämmande, men det ska inte förekomma igen.
Om ungen i fråga vinner konflikten på sådana grunder kommer givetvis uppträda på samma sätt igen och igen och igen.
Till slut har vi fått barn som inte tar ett nej och som vid minsta motgång vänder taggarna utåt och är redo för i värsta fall att använda våld.
Om alla mammor och pappor tog sitt ansvar i fostrandet skulle det bli bra det här.
Det räcker att ett enda barn lär sig att få som han/hon vill, då får de snabbt med sig de andra och allt är i grund och botten ogjort.
Skärpning.

Nu är jag irriterad igen...ska det aldrig ta slut (?)

Under helgen som var hade jag och två av mina närmaste vapendragare myskväll med tillhörande middag och alkohol.
Som sig bör drack vi även av denna medhavda alkohol, detta resulterade i det vanligt förekommande ruset och så vidare.
I många sammanhang leder just detta rus till ökad volym i samtalen, sämre och sämre balanssinne och dessutom begränsad förmåga att förmedla tyckande och tänkande av respektabel kvalité.
Jag påstår med andra ord att många jag känner blir för fulla för att ens uppträda på ett bra sätt.

Dock inte vi i just detta tillfälle, vi inledde istället en välartad och trevlig diskussion rörande världen omkring oss själva och andra i trion.
Bland annat pratade vi om hur många i respektive vänskapskrets verkar ha så bråttom in i förhållanden och att skaffa gemensamma boenden i många fall.
Vi dömer samtidigt inte alls någon utan förundrades mest över hur olika vi faktiskt är inför livets olika skeden.
Jag har ju dessutom inte ens flyttat hemifrån ännu..(!)

Vidare har båda de andra genomfört en längre resa i Asien för ungefär tio månader sedan, detta gav dem perspektiv på tillvaron och hur bra vi faktiskt har det här i gråa, kalla och trista Sverige.
Vi pratade om mat och att ingen av oss tre varken är överviktig eller undernärd, en sak att vara nöjd över då nästan hälften av världens befolkning nog inte åt sig mätta sist de åt en måltid...
Det är inte roligt, jag vet.
Men både du och jag vet att det är så.

Det här har fått mig att fundera på situationen runt om mig själv.
I Åre Kommun idag fattas det X antal miljoner kronor till utbildning, vård, lokaler, tjänster och mycket mycket mer.
Mycket av detta behöver lösas i brådrasket.
Våra chefer har haft i uppdrag att komma med en lösning inom en ganska snar framtid.
I morse kunde man i ÖP läsa om sparkraven och lite löst hängande förslag på lösningar.
Mycket av skriverierna handlar om skolans vara eller icke vara i alla byarna runtomkring.
De vill flytta klasser hit och dit och spara in på tjänster och lokaler.
Jag har en anställning som kan gå ut och den kan lika gärna förlängas.
Vem vet? Inte jag.

Här sitter jag nu och är irriterad, inte för ovissheten om fortsatt jobb, inte för att våra chefer har slut på svar och inte heller för att våra politiker gör ett skitjobb.

Jag är irriterad på mig själv.
Jag ligger här i min egen säng i mitt eget rum i mitt uppvärmda hus, runt omring mig i huset finns min familj.
De är friska allihopa och minst lika glada och pigga som mig.
Jag har ätit idag, både frukost lunch och middag. Precis som vanligt.
Två av måltiderna fick jag på jobbet där jag också tillbringar alla vardagar i veckan.
Jag gillar mitt jobb och tror säkert jag kan vara uppskattad av de andra där, både barnen och de andra vuxna.
Jag har såklart gått i förskolan, låg-, mellan- och högstadie och fixade därefter gymnasiet med hyfsade betyg.
Gjorde därefter lumpen.
Bor efter det fortfarande hemma då jobbet finns så nära.
Till jobbet kör jag min alldeles egna bil, den köpte jag för mina egna pengar.
På fritiden får jag göra vad jag vill, jag är 21 år gammal och tvingas inte till något.
Om något år ska jag börja plugga, så fort jag listat ut vad jag vill bli.

Jag tillhör den svenska medelklassen helt enkelt.
Detta är min vardag, men tror ni jag är nöjd för det?
Icke.
Jag skulle utan tvekan vilja ha ett jobb med högre lön, men då måste man plugga vidare.
Bilen jag äger vill jag varje dag ersätta med en nyare och snabbare bil som kostar massa mer pengar.
Jag vill flytta till en egen lägenhet och äga allt det där man vill ha då, stor TV och allt det där.
Helst skulle jag vilja att min pappa var en miljonär som skämde bort mig bortom alla rimliga gränser...

Fan, om du tänker efter finns det säkert massa saker du inte heller är nöjd med i ditt liv eller din vardag.
Fundera lite..

Många i min ålder runt i världen har säkert inte ens vågat drömma om de förutsättningar du och jag faktiskt föddes med..
En ruskigt stort antal av de unga i U-länderna har begränsade eller inga möjligheter alls till utbildning.
I Afrika lever många unga idag utan föräldrar, de omkom i den fortfarande stora vågen av AIDS och HIV.
Något som i sig är fruktansvärt att tänka sig.
En uppväxt utan sin mamma eller pappa...eller utan båda.
Många av de här barnen föddes dessutom med de här sjukdomarna och kommer med låg sannolikhet att överleva sin tjugoårsdag.
Visserligen ser statistiken bättre ut än för tio år sedan, men att det ens får finnas en statistik över detta är faktiskt sjukt.

I Asien finns det givetvis bra ställen med hög utbildningskurva, rikedom och blomstrande samhällen här och var.
Men sen då?
De på landsbygden och utanför turistparadisen har nästan inget alls, de lever för att arbeta och tvärtom.
Det finns inget utrymme till annat och de blir sällan gamla, utan dör tidigt av sjukdom eller för att de helt enkelt är utslitna.

I USA sitter forkare och funderar ut olika sätt att bygga större och starkare bomber så de kan döda ännu fler i striden om världsherraväldet..
Nä, riktigt så kanske det inte är heller, men kritisk som man är kan man nog se en liten gnutta sanning till och med i detta.

Nästan alltid är det barnen som hamnar mitt i kriserna.
Tyvärr.
Skräckexempel som trafficking och/eller prostutition vill jag inte ens behöva påminna om.
Hemlösa åttaåringar i Ryssland som sniffar lim ikväll också bara för att ingen lyckades stjäla något bröd idag.
Barnsoldaten i Sierra Leone som på sin tolvårsdag blev skjuten av en annan pojke bara för de har inbördeskrig.
Den lilla flickan som säljer små kattungar vid motorvägen i Vietnam så hon kan köpa mat till sig och sin svårt sjuka storebror.
Världen är en sorglig plats om man tillåter sig själv att se den genom ögonen på just ett sådant här ett barn.

Det finns inte mycket annat som känns så hopplöst som sådana här saker.
Utbildning, rätten att äta sig mätt och ett hem att känna trygghet i anser jag är bland det viktigaste som finns, det bör vara allas rättigheter i den moderna värld vi lever i.
Det är faktiskt år 2008.
För femton år sedan kanske allt detta sågs som ett problem, att samma problem fortfarande finns kvar fast i större skala är skamligt.

Lite ljus i tillvaron är kanske ändå att USA snart får en ny president, Obama verkar vara en vettig människa.
Nu kanske inte krigen runt om i världen längre är det viktigaste, man måste faktiskt inte alltid vara bäst.
Världens ekonomi kanske inte blir bättre över en natt, men på sikt?
Hur vore det om hela världen fick vara med och rösta nästa gång, det rör faktiskt nästan alla.

---

Nu läser ni säkert detta och tycker massa saker..
" Ja men gör något åt det då.
Åk dit som volontär och hjälp dem med allt du klagar på.
Så kan vi leva vidare med våra fina liv och lyckas med allt vi drömmer om. "

Visst, det kunde jag göra.
Frågan är vad du själv gjort, när skänkte du ens dessa saker en tanke sist ?
Ser ni vart jag vill komma.

Sluta tyck synd om dig själv för att du inte fick frisörtid förrän nästa vecka.
Gnäll inte när det sjunde reklamavbrottet går igång under tiden du ser din favoritfilm på trean.
Deppa inte ihop när bensinen höjs med en krona, det kan du spara in ifall du inte köper en ny tröja i veckan.
De barn som ens vågar klaga på skolmaten borde vara utan den dagen, att ha argument som "det är äckligt" och liknande borde beläggas med böter. (!!!)
Suck, ryck upp er.
Blicka uppåt och utåt i världen, se er omkring och lite utanför bubblan som innehåller just ditt liv.
Det finns många som har det värre än dig, mycket värre...

---

Bjuder er en låt för att liksom förmedla min känsla för kvällen.

Tiden går vidare, vintern närmar sig och snart är det jul igen..
Trevligt säger vissa, mindre trevligt tycker andra.
Okej då, säger jag i brist på annat.

Veckan gick undan för en gångs skull, vips så var det fredag och helgen kom över en som något mörkt och hemskt,
jag hade nämligen inga planer alls.
Fredagkvällen flöt på i ett långsamt tempo, hade gärna hittat på något..men vad gör man när ingen gör något..:/

Lördag bjöd på sen stadspromenad med Olle och Olle, vi hade även ungkarlskväll.
Tacos, tv-spel och mysdricka.
Manligt och trevligt.
Mitt i drickandet och rafflande kavalkader av "isberget" börjar vi diskutera.
Det blev ett långt och djupt samtal om välstånd och den ojämt fördelade balansen här i världen.
Skönt att i berusat tillstånd kunna föra en konversation med likasinnade och begåvade människor för en gångs skull.
Annars är det bara det vanliga med det ytliga hetsdrickandet och dålig humor.
Den sortens saker jag inte har mycket till övers för.

Kvällen slutade med ett besök på G3 i Östersund, vi hade föraningar om att det skulle vara lite folk ute då Vemdalsskalet håller höstforum i helgen, men detta måste undgått de trehundra som befann sig inne på krogen.
Jösses vad mycket folk.
Jag fick en öl av Robin som gästade oss en sväng under kvällen.
Tar en klunk och vänder mig om, KRASCH.
Halva ölen skvätts ut och typ ner i urringningen på en trettioårig brud.
Hon blev inte glad.

Sedan dansade jag med Olle och Olle, efter det gick vi hem.

Åkte hem mitt på dagen idag och har nyss ätit fars dag-tårta med familjen.
Trevligt.

---

Har sett klart en film här där jag ligger på min säng med datorn på magen.
Hade absolut inga förhoppningar när jag knäppte på den, såg första tio minuterna halvt ointresserad, sen vände det.
Jag blev fast, filmen jag just såg var helt fantastiskt bra.
En av de bästa på mycket mycket länge.
Så där bra att man blir alldeles varm i kroppen och glad så det räcker till hela veckan.
Då var detta ändå en sån där ruggigt romantisk dramafillm med mycket gråtscener och krossade hjärtan.
Det kom liksom över mig efter halva filmen, jag vill också vara kär.
Suck, så tragiskt av mig.

På mitt jobb har vi en tid nu ägt en ny och fräsch dator, till den datorn har vi också internet, en skrivare och andra finesser.
På den här datorn är det tänkt att man skall arbeta och sköta massor av sysslor som hör arbetet och förskolan till.
Man kan t.ex. använda word-dokument, det har våran IT-tekniker berättat för mig.
Vidare har han hållit ett föredrag om hur viktigt det är att vi tömmer papperskorgen på skrivbordet och så vidare.
Allt sånt man lär sig i sjuårsåldern innan man tar sig för med att cykla utan stödhjul och andra svåra saker.

Under min tid på den här arbetsplatsen har jag haft min beskärda del samtal med denna underbare man, vi har diskuterat huruvida Widows XP är bra eller inte i jämförelse med vista, han har berättat för mig om säkerhet på internet och en gång bad han tillochmed om en kopp kaffe.
Det fick han.

Saken är den att jag nog aldrig känt just den här hatkärleken till en annan människa förr i mitt liv, jag förundras över hur det nu faktiskt känns inom mig när han dyker upp hos oss med sin fina jacka och mysiga uppsyn.
Ännu bättre är det att när han talar så prutar han med läpparna, och när han andas ut gör han det med munnen vidöppen.
Allt sånt som irriterar alla andra, men inte mig inte.
Jag är en sån förstående och sansad person, jag gillar när folk gör sådant.

En gång i våras kom han till oss och skulle hjälpa oss att att koppla in internet till vår nya fina glänsande plastiga svarta och älskade dator.
Han kom, han kliade sig i huvudet, pillade lite på baksidan av burken och mätte en sladd mot en annan.
Sen stegade han upp på den andra avdelningen som ligger i en annan byggnad 40 meter bort.
Enligt rätt säkra vittnen ska han där ha flåsat och svettats i en inte allt för sexig arbetsställing ett 20-tal minuter innan han lyckats montera upp en fördelardosa och en antenn med sladd på väggen.
Snyggt jobbat.

Med denna sladd och dosa hade denne finurlige man tänkt snika internet från den andra avdelningens häpnadsväckande enorma bandbredd på 0.25 Mbit, fördela om det ut i antennen på ca tre centimeter, sända det genom fyra väggar och ett träd 40 meter ner till våran byggnad, in genom ett fönster till en mottagare i samma storlek som en ask palle kuling.
Han hade tänkt till med andra ord.

Sen kom han ner till mig igen och såg nöjd ut, han hade räddat dagen.
Faktiskt så fungerade det.
Hjälpligt.

Våren gick och det blev sommar.
På sommaren brukar många växter och buskar växa en del, det händer även att träden får löv.
Så funkar det även på mitt jobb.
Träden fick löv.
Så även trädet vilket han ledde trådlöst internet igenom

Då slutade vårt internet fungera.
Jag ringer IT-killen och förklarar vår situation.
Han säger att man kan stänga av modemet och vänta 15 sekunder så ska det ordna sig.
Jag låtsas göra det och väntar i 15 sekunder medan han flåsar i mitt öra.
Sexigt.
Jag säger att nu är det gjort men det händer inget.
Han påstår då att han ska fixa det därifrån han är och ska då ta över vår dator från sin dator med lite hokus pokus.
Vi säger hej då och jag slår mig ner framför datorn i hopp om att lära mig något nytt.
Muspekaren börjar röra sig ner till högra hörnet, den klickar på anslutningsikonen och en ruta kommer upp.
Sen ringer telefonen, det är IT-killen.
Han säger att vi inte har någon uppkoppling.
Jag mimar ord som jag inte törs skriva här och säger.
Nämen, det var ju konstigt ?!
Ett par timmar senare kommer han - denne underbare man - och kikar på datorn, han har en större antenn med sig till oss.
Sanningen att säga är den lika stor som den andra med nyare och snyggare.
Den installerar han och för att vara på den säkra sidan med uppkopplingen så tejpar han den mot rutan, då förstärks ju signalen säger han.
"Jaha, vad bra" säger jag leende och låtsas vara dum i huvudet.
Tro det eller ej, internet fungerar och vi behöver bara vänta i tio minuter istället för elva på att en tvåminutersvideo med radiostyrda bilar ska buffra klart på Youtube.

På det viset har vi nu levt under sommaren och hösten.
Men så hände det sig att vi skulle få ännu en ny dator, denna gång en bärbar sådan lite mer till oss i personalen och så.
Vi hade väl inte tänkt så mycket på det men idag kom den i alla fall.
Med datorn kom även IT-killen och hans kvinnlige medhjälpare.
Datorn i fråga är ingen höjdare alls, men det låtsades jag inte om.
Det är alltid roligt att se hur denne man för sig bland teknikaliteter.
Han packar upp den ur kartongen med den största försiktighet jag sett.
Över min axel hänger hans kvinnliga medhjälpare och kontrollerar att allt går rätt till.
Datorn placeras på skrivbordet, sladdarna åker in i kontakterna och ska slutligen pluggas in i väggen.
Det finns dock inget uttag ledigt så IT-teknikern ser på mig och säger just detta.
Det finns inget uttag ledigt
Jag ser paniken i hans ögon och tröstar honom med att det nog löser sig, "vi rycker ur något annat då".
Jag kollar på kontakterna och konstaterar att vi åtminstonde kan frigöra en för stunden.
Högtalarna till den andra datorn går nämligen via eluttaget.
Jag säger detta och fingrar förstrött på sladden.
IT-killen säger att så är det inte alls, de går på USB-porten bak på burken.
Nej säger jag.
Jo säger han.
Så stod vi där, ready to fight.

IT-killen viker sig och böjer sig ner under datorbordet, han finner en mycket obekväm arbetsställning och börjar dra i sladdarna.
Sen kommer han fram igen; vi kan dra ut högtalarna, de behövs ju inte just nu och så sitter de i vägguttaget.
Jaha sa jag och kvävde ett skratt som inte var av denna värld.

Strömmen stoppas i och datorn går igång.
Killen sitter där och ser högtidlig ut, nästan lite som en hemlig agent som fått tag i datorn med alla kärnvapenkoderna i hela USA, lite på det viset känner han sig nog också, mysfarbrorn.
Han flinar självbelåtet, medhjälparen plockar fram ett USB-minne ur fickan och killen pluggar i det.
En laddstapel börjar ladda och vips står det välkommen.
Killen ser hemlig ut och säger att vi nu kan börja använda den, men att han först vill visa oss hur den fungerar.
Han låter mig logga in på den med mitt lösenord, sen vänder han sig mot medhjälparen och nickar.
Allt känns nästan som en inövad procedur och jag känner att jag vill skratta åt dem lite mer för varje sekund som går.
Men jag håller mig.

IT-killen visar mig sedan hur man öppnar ett dokument med open-office, en förenklad version av allt som återfinns i officepaketet.
Sen kör han igång virusprogrammet och visar hur man gör, jag ser att just samma virusprogram hade vi på vår första dator under 90-talet.
Det sista han visar är hur man kontrollerar mängden tillgängligt utrymme på hårddisken
Sedan säger han att han och medhjälparen måste åka och att det bara är att ringa om vi behöver hjälp.

Jag försäkrar mig om att de satt sig i bilen och åkt innan jag ens vågar flina åt händelserna, de är ju bara för sköna dessa människor.
Denne man tror att alla som inte läst "datorkunskap för medelålders fossiler" inte kan ett smack om datorer, att jag som fortfarande är ung inte vet något som är värt att veta och att han kan lära mig lite tips och trix på vägen.
Pyttsan.
De förgyllde i alla fall min eftermiddag.

---

Efter en hel vecka av varken jobb eller förpliktelser börjar den gråa trista vardagslunken igen.
Jag börjar jobba imorn biti klockan sex, kommer säkert kännas skönt att kliva ur sängen imorn när klockan ringer.
Suck
Jag vill vara mer ledig, ska kolla om det inte finns fler semesterdagar på mitt konto :)

Annars då?
Jotack, det flyter på.

Vintern står för dörren och därmed också halkan på vägen, den är just nu helt brutal.
Man spinner på alla växlar innan man ens kommit upp i sjuttio.
Sen ska man väja för alla som inte kör så fort för att slutligen missar infarten till ica på grund av  risken för sladd.

Jag vill ha snö nu, då behöver man inte oroa sig och det blir ljusare utomhus.

---

I helgen var det fest i Kluk igen, lokal fotbollsgala med trevliga inslag.
Innan middagen och allt det där hade herrlaget hyrt ishallen i Nälden för den årliga rinkbandymatchen, det var verkligen ett samelsurium av finesser och roligheter där på isen.
Bäst av alla var Alf, som vanligt.
Kvällen bjöd revy av damlaget och såklart kareokee för de som tror sig kunna sjunga.
Ölen smakade inte såå gott denna helg, men man får ju stålla upp för varandra.
Jag sjöng inte då min Spice Girls-låt inte fanns med i repertoaren.
Alla andra sjöng, det fick räcka.
Kvart i fyra imorse landade jag och Olle på varsin bädd hemma hos mig, där stannade vi tills balanssinnet återkommit och kroppen samlat ihop alla leder igen.
Det tog ungefär till tolv mitt på dan, då hade vi återhämtat oss färdigt.
Frukost och ett besök på sporthallen med bastu och fotboll.
Trevligt som alltid.

 

Som vanligt höll vi en otrolig nivå på allt vi tog oss för med.